gamle amatörmusikern. Han tvärvände mitt på golvet — jag märkte det nog, fastän jag icke såg det, om icke med ögonvitorna — och gick fram och ställde sig bakom min rygg:
”För fort. Två. Tre. Fyr! Rattapom! Två. Tre. Fyr! Rattapam! Två. Tre. Fyr!”
För varje gång han ropade rattapom eller rattapam med sin starka basstämma, blänkte den nötta silversnusdosan i luften.
Då gick det plötsligt i tamburdörren, och jag kände, att det var hon, som kom, hörde hur hon tog av sig sin kappa, hörde hur hon ställde sig vid tamburspegeln, hur hon prasslade med hatten och slutligen hur hon nalkades tröskeln. Där stod hon, just som jag spelade de där ställena, där man liksom kan höra begravningsklockor och se hela den högtidliga bedrövelsen.
”Nu kommer Stina”, avbröt gubben. ”Fasingen ändå, att du, som har ett sånt gott gehör, inte kan hålla takten! Så här skall det vara förstår du!”
Åter blänkte snusdosan i den högreste gubbens hand:
”Rattapam. Två. Tre. Fyr! och inte som när folk dansar polkett!”
”Å, är du här”, sa Stina med falsk röst och med väl spelad överraskning. Det sken av hennes vita tänder, och de mörkblå ögonen spelade grant. Jag tänkte: jag skulle vilja utföra Nordqvists sorgmarsch regelbundet tre gånger om dagen i hela mitt liv för att få vara din! Det var sannerligen ett sådant behag omkring hennes person, alldeles som om hon varit omvärvd av en särskilt märkvärdig trevnadsatmosfär.
Så fort den gamle övergick till tidningen i det lilla rummet intill och jag kunde höra honom prassla med bladet, överlämnade jag omedelbart buketten och konfektpåsen till Stina, varpå jag rentut sade:
”Du vet kanske inte, att jag älskar dig, men det är så.”
Första fiolen såg häpen upp med sina muntra ögon.
— Sade du det med detsamma, frågade han.
— Ja visst! Det hoppade ur mig som en röd raket.
Första fiolen log ironiskt.
— Å, de ska tas långsammare, de ska vänta och de ska lida, och ändå får det avgörande greppet gå varsamt. Men pang…
