vaken och duglig gosse, som så småningom lärde sig att hastigt och ordentligt fullgöra även dessa Karl Ludvigs privatärenden. Pojken passade icke endast tiderna perfekt, han kunde även namnen på alla kassörer och bankkamrerare, och så småningom lärde han sig utantill de smeknamn på växlar och reverser, som den fantasifulle Cello uppfunnit, och vilka Karl Ludvig helt allvarligt och tanklöst brukade använda sig av. Karl Ludvig kunde till exempel en dag ropa till pojken:
— Pass på i da! Vi har Lella Eländet klocka ett!
Den duktige springpojken svarade då nästan på ögonblicket:
— Kamrer Bolin, Affärsbanken. Herr Sjöblom och herr Ingvers i borgen.
En annan gång kunde Karl Ludvig rikta följande ord till sin förtrogne budbärare:
— Passa på Tanklösheten i möra!
Varpå pojken svarade:
— Kamrer Rosenhane i Kreditbanken. Herr Fagerberg och herr Lund i borgen.
— Rätt! Dä ä rätt! Du kommer å gå långt, mumlade Karl Ludvig, belåten över sin förträffliga dressyr och över den begärlighet, varmed den unge mannen satt sig in i dessa ömtåliga och viktiga ting.
Denne pojke, som hette Ivan, erhöll på grund av sin vakenhet och påpasslighet Karl Ludvigs förtroende även i andra saker, såsom till exempel att lacka och adressera alla små paket, dem kamrern brukade sända omkring till sina anförvanter vid jultiden, och dagarna före julafton kunde man också få se Karl Ludvig och Ivan sitta på kontoret efter arbetstiden, mycket upptagna med sådana göromål.
— Ivan, slog du in Snöflinga?
— Ja, kamrern, svarade Ivan.
— Vem te?
— Till tant Klara, svarade Ivan.
— Å di två könfektlådera då?
— Till tant Malin och faster Lilli, svarade den upptagne pojken, som höll en drypande lackstång, utefter vilken en gul låga kröp, i ena handen samt ett väldigt sigill i den andra.
479
