hopp, att slumpen skulle föra honom i Florinus‘ väg. När Karl Ludvig nalkades Mötesklockan vid torget, fick han se, att en bagarevagn hade tappat ena hjulet och stjälpt omkull; man höll nu på med att frånspänna hästen, under vilken procedur en hel del människor hade samlats vid olycksplatsen. För Karl Ludvig betydde denna katastrof ingenting mot Glädjens bödel, och han skulle aldrig ha stannat, om han icke i detsamma hört en röst, vilken han tyckte sig känna igen.
Främst i ledet intill den stjälpta bagarevagnen får Karl Ludvig plötsligt se Florinus stå, fäktande med armarna och ropande med gäll röst:
— Är det ingen, som tar upp bullarna? Fem limpor i snödrivan. Sockerbröna blir våta. Gifflarna ligger i rännsten.
Utom sig av vrede trängde sig Karl Ludvig fram genom hopen, högg Florinus i kragen och förde honom ut ur ringen, varefter det farliga bankärendet i sista minuten blev klarerat. Som emellertid Florinus nu rågat sina många försummelsers mått, erhöll han besked om, att man inte längre kunde använda honom på kontoret.
— Nu, sade Karl Ludvig, går du hem te di mamma, å säjer, att du har buret dej dumt åt, å att du får sluta i nästa vecka. Din lelle uschlinge!
Karl Ludvig gjorde sina julförberedelser med gott lynne, i all synnerhet som en stor överraskning beretts honom tio dagar före midvintersfesten. Under flera år hade ju Karl Ludvig i Norge letat efter en äldre kvinnlig anförvant, kallad tant Babba, vilken emellertid icke kunnat återfinnas, varför den släktkäre mannen till sist uppgivit saken och börjat betrakta den efterlysta tanten såsom död. När nu julen närmade sig, mottog han till sin häpnad ett meddelande från en anförvant, att tant Babba eller fröken Barbro Silvén verkligen under en tid uppehållit sig i Norge, men för många år sedan flyttat därifrån till Svendborg i Danmark, där hon länge innehaft en karamellaffär. Nu hade emellertid tant Babba sitt hemvist i Enköping, där hon tydligen ämnade sluta sina dagar; hon drev även där karamellhandel fastän i obetydlig skala,
482
