möjligt sväva i okunnighet om vem han var. Men Cello kunde icke misstaga sig på denna gestalt; han kände nästan ögonblickligen igen direktör Olsén.
— Nej men, Olsén!
Olsén vände nu huvudet mot Cello och visade sitt pojkaktiga ansikte, där icke ett spår av bekymmer kunde avläsas. Han var sig alldeles lik, något mera solbränd än förr.
— Ja, nu är jag här igen, sade herr Olsén, men det är omöjligt för dig att gissa i vad egenskap. Jag tror inte du skulle kunna gissa det, om du finge en miljon — men vi ska för resten tala tyst om miljonerna, det är sant! Ja, må du tro, gamle gosse, mycket har hänt mig, sedan vi råkades sist.
— Mig också, avbröt Cello ivrigt. Mig också… Märta —
— Och du kan knappast fundera ut, så fiffig du än må vara, hur jag hittills har lyckats bärga min skuta. Men trots allt har det gått väl. Färska hälsningar har jag också från Nickan, som fortfarande är med pojken hos föräldrarna i Norge, men till våren bosätter vi oss i Göteborg. Jag har fått en bra befattning där — organisatoriska egenskaper, förstår du! — Men efter ett förfärligt arbete. Du skulle, som sagt, inte kunna gissa…
— Jag är inte så gissig just, svarade Cello hastigt, men Märta…
— Nå gissa då! Vem är Märta? frågade Olsén plötsligt, eftersom han först nu tycktes ha lagt märke till det ofta upprepade namnet.
Cello såg nästan sårad ut ett ögonblick; han kliade sig emellertid på näsan med vänstra handen, och härvid kom Olsén verkligen att få sikte på den blanka förlovningsringen.
— Vad, sade han, är du förlovad, eller ser jag fel?
— Jag trodde, du hade hört det, svarade Cello, som kanhända antog, att en härold i röd syrtut med silvertrumpet även uppsökt vännen Olsén i själva förlovningsögonblicket. Det är min fästmö, som heter Märta i förnamn. Hon är dotter till fabrikör Åvik, du kanske kommer ihåg…
— Nej, det gör jag verkligen inte, försäkrade herr Olsén och såg mycket pålitlig ut.
— Mycket märkvärdigt, förvånades Cello tämligen kort och strävt. Han liknade en välgörare, som märker, att den person,
488
