vilken han gjort tusen och åter tusen tjänster, fullständigt glömt bort hans utseende och namn. — Jaså! Emellertid ska vi väl inte stå här och prata. Nu hoppas jag — — —
De båda vännerna, vilka var och en brann av iver att träffas, den ene för att omtala sina äventyrligheter i kampen för tillvaron, den andre för att få meddela en del smådrag ur fröken Märta Åviks liv, kommo till sist överens om att direktör Olsén skulle råka det förlovade paret vid Mötesklockan samma afton vid sjutiden.
Medan herr Olsén presenterades för fröken Åvik, vilade hela tiden fästmannens blickar på vännens ansikte, Det är möjligt, att Cello velat utläsa vemod och avund över att Olsén kommit att välja fel i livet, eftersom icke ödet tidigare sammanfört honom med fröken Åvik. I varje fall tyckte han sig i vännens minspel märka beundran. Det blev nu tal om, hur man skulle tillbringa aftonen.
— Här är just inte så många nöjen nu i draget, men vi har ju den stora cirkusen förstås. Den är verkligen ståtlig. Det är en stor internationell cirkus, som hittat hit, uttalade sig fröken Åvik.
— Så intressant, sade direktör Olsén.
— Vi går dit tillsammans, föreslog Cello, och sedan kan vi ju äta en supé efteråt.
Marken omkring de vidlyftiga tältbyggena var mycket nedtrampad; stora hjulspår efter vagnar syntes överallt med speglande pölar i sina fåror. Då man nalkades nöjesplatsen, hördes vrål och skrän av vilda djur, och en frän menageristank fördes på en aftonfläkt till sällskapets näsor. Detta cirkussällskap, som med sina bullrande vagnar och rytande djur anlänt över Norge till Sverige, var av större mått än de vanliga; det bar till och med ett över Europa känt namn, och varje nummer var i full överensstämmelse med programmets löfte en ”storartad attraktion”. Särskilt djursamlingen ansågs värdefull och innehöll praktfulla representanter i strimmigt och fläckigt från djunglar, öknar och urskogar. En doft av söt cigarrettluft, sågspån och bensinos blandade sig med den fräna djurstanken, men när de tre nalkades den
489
