i Cellos huvud. Långt sedan sällskapet hade lämnat cirkustältet, långt efter det de lämnat supén, där Olsén berättat, vad han hade upplevat efter sitt fall, och hur han tänkte sig sin framtid, och där Cello talat om sina överståndna bekymmer och om lyckan vid fröken Åviks sida, funderade Cello över det sällsamma uttrycket. När han, glad och nöjd, på aftonen lämnat sin fästmö vid porten till fabrikör Åviks träslott och med långsamma steg vandrade hem till sin ungkarlskula, sökte han fortfarande med sin lykta i de framfarna årens mörker.
— Vill ni se mina lejon? mumlade Cello och ställde vattenglaset med en smäll på brickan. Vill ni se mina lejon! Har jag träffat Olsén i en annan tillvaro? Det måste bestämt ha varit i en annan tillvaro.
62
Ärans man
— Möjligen kan ifrågasättas, yttrade folkskolläraren Holmén, om en åt rusdrycker hemfallen person, som åtnjuter vård på ett räddningshem, kan vara berättigad att erhålla en offentlig belöning för rådighet och mod. Å ena sidan har här utförts en modig handling, men å andra sidan är personen i fråga ju icke så synnerligen väl känd. Vill herr Erlandsson själv läsa brevet från Albin Tidlund till hans fader, servitör Tidlund. Skrivelsen innehåller visserligen även likgiltiga ting, men jag kan komplettera de bristfälliga upplysningar, som lämnats av skribenten, med av mig inhämtade uppgifter rörande hans förhållande vid olyckstillfället.
Cello läste följande skrivelse, avfattad med stor, knagglig barnstil:
- Brev till farsan!
Jag skriver det här brevet till dej, farsan, men det är en annan alkoholist, som sätter komma och punkt, och som har varit i skola. Här har vi det bra, men något starkt blir det inte mera, men ibland smakar maten utav fylle liksom för att reta en annan.
494
