ju, att du inte kunde gissa vad jag hade för befattning.
Cello blev verkligen ett ögonblick häpen över hur ödet tumlat om med hans vän, men i grund och botten förvånades han icke så mycket, då han sedan gammalt visste, att Olsén med sin käcka läggning kunde skaka av sig obehag, som om de varit vattendroppar, och gripa tillfället i flykten utan alla fördomar.
— Du är en prima karl, Olsén, betygade Cello. Det tycker Märta också!
— Nu är det tio minuters paus, avbröt herr Olsén det intressanta samtalet. Han vände sig därefter till det förlovade paret, bugade sig lätt och inbjöd leende:
— Vill ni se mina lejon?
Det händer ju så ofta, att människor skakas av en erinrings glimt, utan att de kunna gripa fatt bilden, som ljuset tyckes vilja bestråla. Så kan man komma till en väg med en ensam byggnad, och fast man vet sig icke ha varit där förut, väckes ett minne av att man ändå har varit där. En annan gång yttrar en alldeles främmande person i en folksamling några ord, som på samma mystiska sätt framkalla ett halvt minne.
— Han har sagt det där en gång förr till mig. Men jag känner honom ju inte. Har jag träffat den där mannen i en föregående tillvaro?
När nu herr Olsén till de nyförlovade riktade sin inbjudan, stelnade Cello ett ögonblick, och hans tankar lyste som en blindlykta på en stor mörk gård. En ljuspelare flyttades hit, en annan flyvtades dit, men han kunde icke återfinna uttrycket och placera det i den miljö, där han en gång trodde sig ha hört det fällas. Tankspridd betraktade Cello den stora kungstigern, som hög och ormmjuk gick sin ängsliga gång från den ena ändan av buren till den andra; tankspridd såg han in i de grymma, bärnstensgula ögonen, som kastade sina fjärrblickar, i vilka ingen tanke kunde läsas, över de nyfikna åskådarnas hop. Lika tankspridd stannade han en stund, med fästmön tätt vid sin sida, intill det väldiga lejonet.
— Ett praktdjur, förevisade herr Olsén. Ett Nubierlejon. Är det inte grant?
Vill ni se mina lejon, vill ni se mina lejon, malde det oavlåtligt
493
