Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/508

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Tja, mumlade bankir Solander på nytt. Det eller detta! Den ena affären som den andra. Mycket kroppsrörelse! Det är stegarna upp i taket och springet på magasinerna förstås. Tja.

— — —

Nästan i samma ögonblick som fröken Tornej trädde ut i köket till det väntande paret, hade katastrofen med den vita tuppen ägt rum. Cello hade därefter med ett hest anskri av vrede drivit den flaxande hanen ut i köksdörren.

— Schas, din krabat, dundrade det från fröken Tornej i samma sekund, som tuppen försvann. Det var bra, att du fick ut den, sade hon och vände sig till Cello, som inte riktigt visste, om han skulle skratta eller om han borde bli förargad. Det kunde minsann lätt ha hänt, att tuppfan hade stannat kvar annars, och då hade de väl börjat snacka sitt lögnsnack om mina degar igen! Kom in nu barn, inbjöd fröken Tornej. Kaffet är påsatt och pepparkakorna väntar!

— — —

Fröken Tornej hade verkligen efter fräsande protester från Cello fått lägga ut en stjärna för fästmannen. Därvid hade spåkvinnan bland annat yttrat något om att Cello tidigare varit intresserad, först för en mörk dam, så för en ljus dam och så ytterligare för en ljus dam. Men den här sista du har, är den rätta, hade gumman sagt med cigarrstumpen mellan läpparna. Därefter hade hon spått honom lycka och framgång, många pengar, kära tankar, festligt tillfälle med många karlspersoner och många damer, giftaremål och glada nyheter. Men fröken Tornej hade likväl satt en tagg i fröken Åviks hjärta genom att nämna de många ljusa eller mörka damerna. Under tystnad gick paret ut, Cello med en mjuk pepparkaka instoppad i manschetten, ty han hade lovat sig själv och alla himlens makter, att denna pepparkakssort, vars tillverknings djupaste hemligheter han nyss blivit invigd uti, icke skulle komma över hans läppar. När fröken Tornej hade bjudit, ville den unge mannen ändå försöka att vara artig, och därför hade han tagit det bjudna brödet, gömt det, men icke ätit det.

De gingo sakta mot staden, togo en krokig genväg för att komma till kyrkogården, där fröken Åvik skulle avlägga ett

504