besök vid broderns grav, och vandrade fram under tystnad.
— Bengt, sade plötsligt fröken Åvik med mulen uppsyn. Jag undrar, om du verkligen tycker om mig?
— Hur kan du? utbrast Cello, medan han i detsamma singlade slant med fröken Tornejs mjuka pepparkaka, som studsade fram över en kortklippt, grön utmark.
— Ack, sade fröken Åvik. Hon hade minsann så mycket att säga om flera ljusa och mörka damer. Ja, det hade hon. Vad vet man?
— Det fattas bara detta, brusade Cello ut. Det tjocka oraklet kan väl ändå inte…
Det replikskifte, som härpå följde, blev emellertid inte långvarigt utan måste avbrytas på grund av de livliga ömhetsbetygelser, som utväxlades i omedelbar närhet till en väldig nyponbuske. Arm i arm drogo de vidare i frid och inträdde efter en halvtimmes promenad på den svala kyrkogården.
Här drog ett sakta och långdraget sus genom de höga trädens yviga och mörka kronor. Eljest hörde man knappast ett ljud. Det var som att vandra i en hög kyrka med rörliga och mörkgröna valv spända över vita vårdar och svarta kors. Gruset knastrade omärkligt under deras fötter, då de tigande gingo fram mot Edmunds grav.
— — —
När de åter beträdde den stora gången, hörde de kvitter runt omkring i träden, där solen sken genom den blänkande och gungande grönskan. Med lätta steg nalkades de utgången, där Cello upptäckte Kyrkogårdsvaktmästaren, som satt på en grön soffa, för ögonblicket i färd med att i sin plånbok instoppa några avlånga papper, dem herr Erlandssons snabba och erfarna ögon genast kände igen såsom växelblanketter. Medan mannen utförde detta sitt hastiga bestyr, sysselsatte sig ännu en gång hans tankar med den fåfängliga drömmen om den lilla fruktaffären i källaren, där han ämnat skylta med negerkyssar och kålhuvuden. Kyrkogårdsvaktmästaren reste sig upp, när han hörde stegen ljuda på gruset; i förbigående utbytte han hälsningar med Cello.
Just som fästfolket hade passerat den svarta järngrinden, som stod öppen, hörde de bakom sig en stark, vördnadsbjudande stäm-
505
