Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Snart två”, sade hon. ”Nu måste jag tvunget gå.”

”Nå”, sporde jag, och stod framför henne allvarlig, ja, nästan sträng i all min ståt. ”Nå, svaret?”

”Det har du väl fått”, sade hon tämligen kallt.

”Kan jag ingenting hoppas då”, undrade jag sårad. ”Betänk dig i alla fall till i morgon, så möter jag dig utanför urmakare Wallbergs hus.”

Dagen därpå vid sextiden på eftermiddagen föll ett starkt regn med rykande slöjor i skymningen, men vi träffades ändå på utsatt ställe, och trots regnet gingo vi åt parken. Det rann och flödade i ansiktet på mig, och det smattrade på hennes gummikappa. Avrivna blad dansade ut över järnstaketet vid en kiosk, dit vi hunnit under tystnad.

”Nå, älskade Stina. Säg nu bara det enda nödvändiga ordet, så kan vi återvända.”

”Ja, vädret är hemskandes”, sade hon lätt och tanklöst.

”Sista ordet”, krävde jag dovt.

”Ja, det är ju nej, och det kan inte bli något annat. Gud i himlen, om man hade en enda riktig vän!”

Det sista förstod jag inte, men vi återvände genast, jag tog adjö utanför hennes port, och då jag lyfte på hatten, rann det säkert en liter vatten från brättena. Men mitt hjärta var som en ål, de styckat; det var i bitar, men varje bit hoppade, och jag åjade mig invärtes nästan hela vägen hem, och ibland kände jag salt smak i munnen. Min barnsköterska bjöd på stekta njurar, som hon visste, att jag tyckte om, men jag sade nej. Hon bjöd mig på en ansjovislåda, men jag sade nej, och till sist satt jag ensam, satt i sängen och grät, så att det sjöng i resårerna. Detta kallar jag för kärlek, sade Cello. Man kan skratta åt det nu.

Men dagen därpå kände jag mig frisk, fast dyster, och skulle återvända till stan, där jag hade min anställning. Det verkade höstlikt ute, fastän det bara var eftersommar. Utav en gumma, som sålde bigarråer, köpte jag mig en halv liter, och i svart redingote, som jag hade klätt mig i för allvarets skull jämte den höga hatten, vandrade jag långsamt, pluttande ut körsbärskärnor, vägen genom parken bort till Stinas bostad. Jag ville taga avsked av henne för livet.


47