Gubben var hemma liksom förra gången, och Stina skulle komma snart. Han räckte genast fram dosan åt mig och pekade ut en anekdot i tidningen, åt vilken han hjärtligt skrattade. Härefter knackade han på barometern, vände sig om och sa:
”Hör du, för ro skull! Ta om sista reprisen på Nordquist. Vi blev avbrutna i förrgår, när Stina kom, men vi hinner det nog nu. Klockan fattas tie minuter i ett.”
Denna gång spelade jag sorgmarschen för sorgens egen skull och inte för att vinna någon livets lycka. Gubbens härsklystna ”rattapom, två, tre, fyr. Rattapam, två, tre, fyr”, märkte jag knappast, för jag var riktigt inne i musiken, och mitt hjärta blödde svart.
Ja, det blödde svart, skulle jag vilja säga. Men jag måste ha spelat ganska väl denna gången, för gubben upphörde att blänka med silverdosan över mitt huvud.
Ur detta musikens sorgemoln framträdde plötsligt Stina och log vänligt. Hon såg ut som om ingenting hade hänt, frisk som om hon badat nyss, med rosor på kinden, lugn och glad.
”Ja, så ska det låta”, jublade gubben, och drog in en massa snus i näsan, varvid det föll en hel del på hans gråa helskägg. ”Det var minsann en annan Nordqvist än den i förrgår! Det var fasingen ändå, vad kärleken kan göra, väste han åt mig, knep listigt med ögat och kittlade mig med sitt järnhårda pekfinger mellan revbenen. Håja! Jag har också varit ung. Nu får ni väl vara ensamma, kan jag tro, era bofinkar!”
— — —
En timme efteråt såg jag stationshuset försvinna, och det liknade med sitt svarta tjärpappstak locket på en likkista. Det sista jag hörde, skakade mig verkligen. Stationsinspektoren ropade till en försumlig stationskarl just när tåget gled bort:
”Förbannade Nordqvist! Ska han glömma…”
Sedan hörde jag bara bullret av tåget, som stampade: rattapom, rattapam, rattapom…
— Hahaha, klingade det från Första fiolen. Hahaha!
Cello såg också ganska glad ut, när han dragit berättelsen om sin första stora och misslyckade kärlek. Just som han hade slutat, ringde det i telefonen i tamburen, och när Första fiolen svarat i
48
