Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/518

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Första fiolen, som var närvarande med Electrical girl, blev så småningom något högröstad och avfyrade plötsligt över bordet:

— Hej, Karl Ludvig, gamla ungkarlsruka! Skål för Ryslunda sparbank!

Bröllopsmiddagen knallade och brann av flera utmärkta anföranden. Folkskolläraren Holmén uttryckte sig vårdat och lugnt i ett tal om ”hur liten man likväl känner sig inför naturens stora krafter, i vilka även kärleken ingår såsom en väsentlig detalj”, varefter en äldre herre manade de närvarande ungherrarna att gifta sig, ”emedan kärleken är det enda, som kan förgylla livet. Ungkarlarna ha inte något berättigande.”

Pensionatskurken, som en stund suttit i tankar och sett ogenomtränglig ut, knackade plötsligt till brudgummens överraskning i glaset. Det blev tyst efterhand, men Pensionatskurken klingade ännu en gång, och det lät i kristallen, som när en fårklocka pinglar.

När larmet nu alldeles tystnat, reste han sig upp och talade, först med tämligen låg och sedan med en allt skarpare stämma:

Ärade brudpar, mina damer och herrar!

En av de föregående ärade talarna bragte brudparet en så ståtlig hyllning, därvid han utströdde så ljuvligt doftande rosor, att jag alls icke anser mig i stånd att tävla med honom. Men gav han åt brudparet vältalighetens blomster, vilket är tillbörligt och rätt, gav han åt oss ungkarlar endast törnen.

Förbjude mig Zeus att betvivla den ärade mannens försäkran, att han är lycklig, men jag anser min skyldighet vara att bemöta hans ord om ungkarlarnas mindre existensberättigande. Min herre, vi äro absolut nödvändiga för den äktenskapliga lyckan, och vi få bringa månget offer på äktenskapets altare. När omsider de unga slutit dörren till sitt bo, då, mina damer och herrar, är hela världen överflödig för dem, emedan de veta sig vara ensamma i världsalltet. Och rätt så! Men tiden flyr snart — sic voltitur aetas — och med tidens gång förändras allt. Då skola de en gång finna, att molnen, på vilka de svävade högt över våra huvuden, brista, och de vakna ledsna i sällskap med varandra, ty den första kärlekens gud, vilken har ett mycket stort och hårdarbetat tjänstgöringsdistrikt, har flyktat bort. Verkligheten har åter trätt i deras

514