närhet, och i denna verklighet känna de sig till en början förvånade och främmande. En söndag kommer, när mannen står och trummar på rutan eller sitter knäppande på sina naglar, liksom de gamla lekte med plektret på lyran, och då den unga frun vattnar blomster utan att fälla ett ord. Runt omkring dem fylles luften utav frågetecken; det enda ljud, som stör tystnaden, är kanariefågeln, som hoppar i en triangel från pinne till pinne under glada pip. Ty det är en ungkarl, och därför piper han så glatt. Då säger plötsligt den unga frun, att nu måste förvisso någon tagas hem, för vilken man kan visa alla gåvorna, och mannen far upp såsom befriad ur fångenskap, och hem släpas så det första ungkarlsoffret. Med det tålamod och den ödmjukhet i anden som vi äga, vi ur paradiset utelåsta, stanna vi inför varje kristallvas och utropa ”ah”. Vi skugga med händerna över våra ögon framför edra oljefärgsmålningar och säga ”åh”. Vi halas genom rummen såsom godsvagnar av ett lok, I leten i våra ögon efter entusiasmen över eder lycka. Ha! Vid gudarnas skymning! Det är vi ungkarlar, som skola omtala för eder och övertyga eder om att I ären lyckliga.
Så kommer den dagen, då vi uppsläpas till eder, och då ni för oss förevisa en dyrbarhet, insvept i en linda. Denna dyrbarhet har väl utseendet av ett vetebröd, men detta vetebröd skiljer sig i så måtto från vanliga sådana, att det blinkar, ty vi kunna tydligt se tvenne russin i bakverket, ett på varje sida om något, som I kallen för lillens grekiska näsa. Nå, frågar mannen, kan du säga, om han liknar mig eller Jossan? Den oerfarne ungkarlen begår genast ett avgrundsfel och säger, att det liknar endera av parterna. Men vi, gamla ärriga ungkarlar, vi säga icke så, utan vi slå tillsammans våra händer och utropa: Det var en sällsamt lycklig förening av eder båda!
— Hahaha, skrattade församlingen.
— Silentium, mina damer och herrar, manade Pensionatskurken. Förvisso äro vackra visor icke långa, men detta är en ful visa, och därför är den lång. En dag inbjudes ungkarlen såsom ledare av åskstrålar eller såsom en slags buffert, och han får då känna äktenskapets smärta och taga del av dess besvärligheter. Efter middagen anförtror sig den manlige vännen till honom: ”Kära
515
