Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/520

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

du, allting är icke, som man drömmer sig det. Det vill säga, att jag och Jossan äro verkligt lyckliga, och hon är den bästa kvinna, man gärna kan tänka sig, men” (här sänker han sin röst till en viskning) ”men hon måste hållas kort, man måste ibland säga rent ut här i hu—”

Just då kommer Josefin in, och mannen övergår till något annat och ser ut, som om han hade inlett ett samtal med luften eller en i rummet sig befinnande vålnad. Ja, med sådana bördor få vi ungkarlar vandra hem. I ösen edra sorger i oss, men vi äro vana att bära äktenskapets tyngder, och ändock hava vi krafter kvar att på Trettondedagens afton tillsammans med edra små utföra den gudalika dansen Räven raskar över isen samt kanske därtill även placera våra tänkarehuvuden i golvet för att uppliva antikens lekar genom en kullerbytta och dymedelst framlocka gudaleenden på de små barnens läppar.

Nej, mina gifta damer och herrar! Talen icke illa om ungkarlarna, ty vi äro oumbärliga för eder äktenskapliga lycka, liksom ventilen är det för ångmaskinen. Vad slutligen brudparet angår, avslutade Pensionatskurken sitt tal, så ber jag att få uttrycka den förhoppningen, att I med fullt förtroende vänden Eder till mig, när I haven några kristallvaser, klänningar, småbarn eller serviser att förevisa. Behagliga uttalanden garanteras, och även är jag beredd att taga tvenne gånger av eder kalvfrikassé och lika många gånger av eder jordärtsskockspuré, eder ölsupa och eder brylépudding. För övrigt skolen I ihågkomma: amor vincit omnia!

Dixi! Acti labores jucundi! Vivant de nygifta!

Kraftiga hurrarop genljödo åter i salen, och genom deras buller hördes Karl Ludvigs starka stämma:

— Möcke bra! Dä ä så sant, dä ä så sant!

Pensionatskurken satte sig ned, och han såg sträng ut, när han lyfte sitt glas, vari vinets pärlor dansade upp och ned; kritiskt syntes han granska dessa pärlor, som om han funnit dem alltför glada och lättfärdiga.

Medan sorlet steg och sjönk, satt den gamle pensionerade, före detta järnvägskontrollören Pamp, med sitt huvud lutat i ena handen. Electrical girl hade genast känt igen honom och med en viss förskräckelse, ty gubben, en gammal bekant till fabrikör Åvik,

516