— ropade till folk, som arbetade utanför, fortsatte den chevalereske målaren: ”håll käften brackor, medan jag diktar åt er! Det är för eran skull jag lider, era — bestar!” Ja, han sa egentligen något värre än bestar, men jag vill emellertid inte uttala det i fröknarnas närvaro.
— Usch, en sån otäcking!
— Ja, och ibland stängde han in sig i sitt rum, och när han kom ut till frukosten, då grät han och sa till min faster: ”I dag har jag varit i mitt sköna land. Härliga, drömda land, med din vår, som smälter mitt hjärtas vinter!”
— Så vackert, inföllo romanläserskorna i serveringsrummet.
— Men det hindrade honom inte att säga något helt annat strax därpå, och det var saker, mina damer, så att mina fröknar skulle ha svimrat båda två.
— Ja, men det han diktade då?
— Å, sade målaren med sin smältande stämma, understrykande varje ord med smackningar från penseln, det var minsann så sött och vackert alltsammans så att folk grät åt det och inte visste sig någon råd för all beundran.
Nu började målaren att vissla Ljuvt är att drömma, sorgerna glömma, men kommen till hälften av denna melodi, kittade han den omärkligt tillsammans med Näcken han spelar i böljan blå, vilken rörande musik varade medan Hedvig började läsa:
Kapitel sextioett.
En weddingtrip till södern.
I den med gult siden överdragna lyxvagn, vilken ställts till de nygiftas förfogande, stod nu sir Fitzgerald med sin unga maka innesluten i hans armar, i det han lidelsefullt tryckte en kyss på hennes läppar.
Utanför de stora kupéfönstren visade sig ett underbart landskap, vars trädpartier än reste sig liksom hotfullt upp emot en av oranger färgad himmel, än liksom ägde ett smilande behagfullt uttryck av ljuvaste sommarlust.
”O, bort från dessa dimmor och gråa trakter”, utropade sir Fitzgerald. ”Ut till de södra landens prakt och härlighet! Detta är ändå livet. Kommer därtill, att jag får vara allena med dig,
523
