du ädla dotter av en stolt släkt, vars hand jag djärvdes att eftersöka; och vars hjärta jag erhållit. Jag svär dig i detta ögonblick, att ingen i hela världen finnes, vilken är så överlycklig såsom jag är, du dyrkade! I denna stund genljuder över hela England tidningspressen med sina av ståtliga artiklar fyllda blad om vår förmälning, där hela landets främsta societet med prinsen av Wales i spetsen var närvarande. Dock smärtar det mig förfärligt”, fortsatte han, ”att icke mina föräldrar i denna stund längre leva.”
Dorothy slog upp sina mörkblåa ögon och i det hon lade sin fina, med dyrbara smycken utrustade hand på hans arm, yttrade hon:
”Även jag sörjer djupt över att dina älskade föräldrar båda ha skrattat åt förgängelsen.”
Hushållerskan avbröt nu berättelsens gång.
— Nej, men, Hedvig, sade hon med en skymt av förargelse i sin lugna röst. Så galet hon läser på flera ställen. Inte har väl det gamla fina herrskapet skrattat åt förgängelsen. Det låter hemskt, ja, riktigt kusligt tycker jag.
— Jag läser som det står, urskuldade sig Hedvig. Men Alma har nog rätt. Det skall förstås vara, att de ha skattat åt förgängelsen. Heter det inte så?
— Naturligtvis. Bra märkvärdigt, att det är så mycket tryckfel jämt, fortsatte Alma. Förra gången på själva bröllopsfesten läste hon, att bruden riktade sina mörblåa ögon mot brudgummen i stället för mörkblåa, och en gång förut var det något ännu tokigare, men jag har glömt, vad det var. Fortsätt nu!
Alltjämt till tonerna från målarens läppar fortsatte Hedvig läsningen, varvid man fick veta, att sir Fitzgerald i lyxkupén överlämnade sex diamanter av hasselnötters storlek till sin brud såsom en liten nätt överraskning.
”Och detta för mig”, utbröt Dorothy.
”Ja, för dig och endast för dig, Dorothy”, sade sir Fitzgerald och såg med ögon, fyriga av kärlek på sin brud.
De båda älskande föllo i varandras armar. Utanför reste sig nu Vesuvius mäktiga kägla, överströmmad av aftonsolens purpurstrimmor. Sir Fitzgerald öppnade kupéfönstret, söp därpå den milda luften i häftiga drag och sade:
”Nu sänker sig natten sakta ner över en lycklig och idog jord”,
524
