tratten, ropade han genast, att samtalet rörde Cello, varför denne skyndade ut. När han kom tillbaka sade han:
— Det är en pojke, som har försvunnit på isen. Jag måste gå.
Cello tog hastigt på sig rocken, och när Första fiolen icke lät sig övertala att lämna sitt varma rum, skyndade journalisten nedför trappan. Kasande med handen utefter ledstången, gnolade han helt omedvetet på den sorgesamma melodi, om vilken han nyss skämtande talat med vännen. Små våta flingor yrde alltjämt i luften; det var mars, som nu skulle lossa på de starkaste av vinterns band. När Cello nalkades den del av hamnen, från vilken för några timmar sedan en räddningsexpedition avgått, dök plötsligt en smärt flickgestalt upp vid hans sida, men han kunde icke se hennes ansikte.
— Min bror, ropade hon förvirrad, i det hon vände sig till den unge mannen.
— Erlandsson, presenterade sig denne i hastigheten.
— Min bror… hur är det?
— Tyvärr kan jag inte lämna några upplysningar, svarade Cello brådskande, under det han i dunklet sökte uppfånga några drag av den okända. Han varsnade endast ett par oroliga, mörka ögon i ett blekt, ungt ansikte.
— Men, fortsatte Cello, kanske jag senare kan stå till tjänst… Med vem har jag…
— Det är fröken Avik, Märta Åvik, sade den uppskrämda flickan hastigt. Tack, tack!
Och hon försvann lika fort som hon kommit.
7
Backlund och Stoltz
Men medan Cello samtalade med den oroliga, unga damen, var sjökapten Tingström, som fått höra talas om olyckan, sysselsatt med att utrusta en andra räddningsexpedition. Den energiske
