Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

mycket behärskade, var det ju mindre underligt, att fröken Anna Maria Tabell även blev mycket behärskad. Hon tillägnade sig efter hand en viss enkel finess och förnäm förbindlighet. Det var sådan, den varmblodige plåtslagerifabrikören fann henne; han blev mycket förälskad, och hans lynnes eld förmådde genomtränga vilket pansar och vilken behärskning som helst. Detta kände även fröken Tabell, som ökade antalet av sina besök hos mostern, där inom kort under en palm i en med tofsar försedd schaggsoffa en förbindelse knöts för livet mellan de båda unga. Fabrikör Åvik eldade fröken Tabell och fröken Tabell svalkade fabrikör Åvik. De passade väl för varandra, och snart bullrade det till bröllop.

Äktenskapet blev så lyckligt, ett äktenskap gärna kan tänkas vara; fabrikören bibehöll visserligen i stort sett sin ursprunglighet, men klipptes litet i kanterna av sin kloka hustrus försiktiga sax, och fru Avik blev mindre sluten och styv under de år som kommo, fastän hon, särskilt i sitt sätt att tala, alltjämt var något för precis. För en ovan lyssnare till hennes ord lät det som om fru Åvik, född Tabell, talat med fullt hörbara skiljetecken, och när hon till exempel förhörde sig hos informatorn om sonen Edmund, lät det i den unge mannens öron på följande sätt:

— Herr kandidat, komma, jag vore mycket glad, komma, om jag kunde få säga en sak, punkt. Min son Edmund, komma, har, komma, enligt vad jag hört mig berättas av extralärare Hoffman, komma, icke gjort de framsteg i matematik, komma, som vi väntat, komma, jag och min man, punkt. Följaktligen vore jag mycket glad, komma, om ni riktigt ville koncentrera eder på matematiken med min son, semikolon; med ersättningen komma vi alltid överens, punkt.

I sitt äktenskap hade makarna Åvik tre barn, det äldsta en dotter på tjuguett år, Märta, en gymnasist på sjutton år, Frans, samt en fjortonårig gosse, Edmund. Den sistnämnde hade ärvt faderns utseende och humör, liksom även dottern var en avbild, fastän förädlad, av honom. Märta Åvik hade hans ögon, vilkas färg var oviss, och hos flickan tedde sig dessa ögon mörka och glittrande. Men elden, som fadern givit henne i arv, utlöste sig hos flickan i ett skälmskt lynne, vilket också avspeglade sig kring en rörlig, välformad mun. Man visste icke, var man hade dessa

59