ögon och denna mun; de lekte inbördes sina lustiga lekar. Mellersta barnet, ynglingen Frans, var mest lik modern, mycket ljus, klarögd, och litet styv. För tillfället var han något blek, hade en röd finne på hakan, ett par glasögon och uppstruket hår samt talade med en nyfödd, svävande och tunn barytonstämma.
Åt alla barnen hade fru Åvik, född Tabell, väl ihågkommande greve Carl, greve Rudolf och den söta och fina fröken Sigrid, som gifte sig med friherre av Witterstedt (Bålstagrenen), givit en vårdad, nästan sträng uppfostran. Märtas och Edmunds eldslågor blevo de svåraste att organisera, men fru Åvik lyckades väl, tålig, litet kylig, men moderlig och god som hon var.
— Kom ihåg, komma, brukade fru Åvik säga, att man skall vara behärskad, punkt. Man skall vörda ålderdomen, komma, akta och vårda sin person, komma, så går allt väl, punkt. Jag hoppas, komma, lilla Märta, komma, att du blir lik fröken Sigrid på Brahestaholm, punkt. Tänk på vad din mamma säger, utropstecken! Och du, komma, min Frans, komma, skall bli som greve Rudolf eller greve Carl, komma, de ståtligaste, komma, finaste, komma, och mest verserade människor, komma, som finnas på jorden, punkt. Se så, utropstecken! Nu nog predikat för i dag, punkt.
Vem lille Edmund skulle bli lik av de båda grevarna var ännu icke så gott att säga; han var ännu blott fjorton år, en tapper och fantasifull pojke, men olycklig för sin matematik i skolan. Han befann sig mitt i musketöråldern, i den märkvärdiga brytningstiden, då barnet i sina lekar begagnar gammalmans allvar, händighet och ansvarskänsla. Men både fader och moder hoppades mycket av Edmund, och så gjorde även Lilla Mussy, fru Åviks mamma, gamla fru Tabell.
Lilla Mussy var något över sjuttio år, hade en sträv och kall röst och plågades av värk, varför hon, särskilt under den bistra årstiden gärna uppehöll sig i sitt rum, där även hennes måltider serverades. Gamla fru Tabell var en mycket ordningsälskande kvinna, mycket mera pedantisk än fru Åvik, som dock var en allvarlig och ordentlig förvaltare av sitt stora hus; men kanhända husets folk endast inbillade sig, att mormor var strängare än sin dotter, på grund av Lilla Mussys sträva och envisa stämma, som,
60
