armrörelse, som icke så sällan återkom; han förde nämligen handen hastigt upp till halsduken för att känna efter, om nålen fanns kvar. Som Märta på samma sätt, hastigt och lätt, förde handen till sin barm, skulle en ytlig iakttagare i dessa rörelser trott sig spåra ett starkt släkttycke mellan de två syskonen, som för övrigt voro helt olika.
Då och då förekommo i den gamlas stora, med gammaldags möbler inredda rum, små kaffebjudningar, vid vilka, utom fru Åvik och fröken Åvik, två av stadens pålitligaste nyhetsspriderskor voro närvarande. Den ena av dessa var en omkring femtioårig dam, vänlig, livlig, men mycket äregirig och alltid laddad med de sällsammaste historier om vad som passerade i den eller den familjen. Hennes äregirighet hindrade mycket sanningsenligheten i framställningarna. För att övertrumfa den andra berätterskan måste hon ständigt vara beredd på nya, överraskande kombinationer, dem hon gjorde instinktivt, hämtande stoff från det undermedvetna själslivets rum, sammanfogande stoffet med det medvetna och serverande varan färdig med munnen. Denna mun visade ofta alla tänderna på en gång samt dessutom ett litet stycke av tandköttet, varför en småaktig människogranskare, för varje gång munnen öppnades, kunde få en stark sensation av på samma gång rovdjurets tänder och av dess offers kött.
Den andra berätterskan representerade en helt annan typ av samma släkte; hon hade ett säreget tystlåtet sätt att meddela de mest skakande händelser. Hon liksom endast andades ut hälften av nyheten, men denna andning var tillräcklig för att giva verklighetens liv åt det intressanta, som skulle framställas för åhörarna kring kaffebordet. Denna kvinnliga trollkonstnär talade alltid med sänkta, darrande ögonlock och på ett hyfsat korrekt sätt, liksom gjorde hon sig sken utav att med största motvilja meddela upplysningar om andra människors privatliv. Om den ena av dessa Lilla Mussys väninnor, på grund av hastigheten, den varma koloriten och de klara linjerna, skulle kunna kallas en snabbmålerska, så var den andra damen en verklig fakirbegåvning, som med en för henne själv nästan främmande, trolsk kraft kunde få även tämligen anständiga medmänniskor att dansa med djävulsmasker och rena änglar att antaga skepnader av svin, allt endast
62
