genom ett par suckar eller antydningar, ja, stundom endast genom att framställa en fråga.
Fru Åvik, född Tabell, iakttog vid dessa små sammankomster en artig, men tämligen reserverad hållning, under det Lilla Mussy med liv och lust kastade sig in i samtalet, fastän hon, på grund av stillasittande liv och även försvagad fantasikraft, icke förmådde framgångsrikt tävla med de två andra. Detta retade den gamla i grund och botten, och hon hade därför omedvetet tillägnat sig en särskild metod att göra sig gällande, ty underlägsen sina väninnor ville den härsklystna fru Tabell ingalunda vara. Hennes ålderdom kom henne därvid till god hjälp, och detta i kraft av följande omständigheter:
När Fakiren utandades en antydan om en manlig individ i staden och medan Snabbmålerskan med ilande penseldrag borstade upp sina tavlor, hördes gummans knarrande röst, på tal om någon omdebatterad personlighet, utropa:
— Hå! Jaså, den! Han var alltid så slarvig med kängsnörena, när han var liten.
Gällde diskussionen någon gång — när nyheter från staden tröto — en eller annan riksbekant personlighet, hördes den gamlas barska stämma:
— Tänk, en sån filur! När han var liten och sprang omkring på gårdarna i Mysinge med sina stenkulor, då var han minsann en riktig mes!
På detta sätt tog Lilla Mussy i besittning de omtalade medmänniskornas personligheter och visade en djup sakkännedom om deras föregående liv, vilken varken Snabbmålerskan eller Fakiren kunde åstadkomma, änskönt de båda utförde underverk på högre plan. Lilla Mussy hade från början fällt sådana anmärkningar endast när det gällde personer, som hon verkligen kände, men då det ju oftare och oftare blev tal om människor, dem hon alls icke kände till — åren gledo så snabbt undan — hotades allvarligt Lilla Mussys auktoritet. Den gamla räddade emellertid sin ära genom att gå i tjänst hos lögnens ande, och samma utveckling, som redan förut ägt rum med Snabbmålerskan och Fakiren, ägde på ålderns dagar rum med henne.
