När det omsider knackades i vinglaset till soppan, och de sorlande gästerna hade välkomnats, när det vita vinet druckits under stigande brus, började champagnen att fräsa i glasen. Häradshövdingen reste sig och talade till de gamla i varma och vördsamma ord, erinrande om släktens tacksamhetsskuld till dem, som så ofta bistått med goda råd, frukterna av ett långt livs erfarenhet. Han hoppades, att värmen från alla goda önskningar och alla uppriktiga tacksägelser skulle kännas i deras hjärtan samt att anförvanterna i många år finge glädjas åt deras godhet och bliva stödda av deras klokhet.
— Leve vårt guldbröllopspar! Leve det!
Den högtidliga middagen fortskred under det gladaste larm, och de båda gamla darrade med sina glas och torkade sina tårar, utbytande ömma ord och ögonkast med familjens medlemmar. Ytterligare några hyllningstal framsades därefter av anförvanter och vänner till de gamla. När ännu en gång champagneglasen fylldes, medan festglädjen var i oupphörligt svällande, skrapade åter stolsbenen på Häradshövdingens stol, då han med bakdelen sköt den ut på golvet. Han reste sig upp och såg med stålblå ögon mot fondmäklare Ankers plats. Anker förstod genast, vad som skulle komma, ty han var så van vid hyllningar i dessa glada tider. Det blev tyst, nästan tystare än förut. Allas blickar riktades mot den smale fondmäklarens ansikte, i vilket de små ögonen blinkade avvaktande och vördnadsfullt.
— Här i vår krets, hördes Häradshövdingens röst, allvarlig och lik stämman på en general, som manligt vänder sig till den Allsvåldige för att tacka för segern och för att bedja om nya triumfer, här i vår krets ha vi i dag äran att se en gäst, som vi väl alla känna. Det tror jag åtminstone… (Ett bekräftande, starkt mummel följde, medan den gamla guldbröllopsbrudens darrande hand plockade på duken, i det hon barnsligt undrande såg på sin son.) Herr Anker! Ni, som är oss behjälplig i de ärenden, vilka kräva så mycket förstånd och på vars skötsel så mycket i livet beror (paff, lät det från en champagneflaska, som korkades upp). Ni får säkert överallt mottaga många hyllningar och många uttryck för erkänsla. Jag är icke i stånd att här utveckla de speciella synpunkter, jag ville anlägga på edert allvarliga livsverk.
72
