11
Feberdrömmar
Medan Natten, lik en svart och däst jätte, plockade fram ur sina vida mantelfickor blanka stjärnriksdalrar och strödde dem runt omkring i glittrande högar, och medan han mitt på den mörka duken lade ut sitt stora, blänkande guldmynt, vilade på jorden spekulanterna i sina kvava bäddar, malande på feberdrömmar om silver och guld.
Karl Ludvig hade över magen sammanknäppt sina händer, och han stirrade på takrosetten i dunklet med envisa ögon, vilka Jon Blund icke tycktes vilja sluta eller, rättare, icke förmådde fälla ihop, ty Karl Ludvig ville just ligga vaken och tänka, som han kallade det. Karl Ludvig hade i afton börjat med att tänka på spekulationstidens första blygsamma förtjänst. Han kom ihåg, hur yr han blivit, då han en dag i ett enda slag inhöstat en hel vanlig månadsinkomst genom fondmäklaren Anker; hur han då varit glad i omkring två timmar och därefter i upphettat tillstånd bett fondmäklaren placera denna vinst i nya papper. Karl Ludvig erinrade sig vidare vad han tänkt göra, när han en gång ”fått in ett litet kapital”. Han skulle nämligen endast använda detta kapital, vars storlek han drömde sig till några tusen kronor, såsom ett stöd i sparbanken, en god hjälpkälla vid förefallande behov, ty Karl Ludvig ville nöja sig med litet, vara klok och icke rusa i väg som så många andra gjorde. Hans sunda bondförstånd sade honom ännu vid den tiden, att leken på börsen var en farlig lek; men några tusen kronor måste han ju dock ha.
— En skulle väl ha någet för besväret åtminstone, hade Karl Ludvig sagt.
Men när de några tusen kronorna lågo framfödda, hade Karl Ludvig åter börjat att tänka, men nu tänkte han icke längre på summan, utan på den ränteavkastning, som kapitalet kunde skänka honom. Då uttalade den fantiserande mannen för sig själv följande ord:
— Efter fem procents ränta, eller rättare, vi säjer efter sex procent — på fyratusen… tja. Sex gånger fyra ä tjugefyra.
