Långt därute på den breda guldmattan, med sina rörliga maskor och fjäll, stannade ett svart föremål. Skarpt avtecknade sig den lilla silhuetten av en man i en båt; det var som en bild, klippt i svart papper och klistrad på guldgrund. Ljudet av ett årtag hördes, fraset av en liten våg…
— En kyss, en kyss, vad är han, deklamerade Första fiolen med falsk stämma, men hans känslor voro i detta ögonblick icke falska, ty han inbillade sig, han kände det så, som om han verkligen älskade henne. Fladdrade därför avrivna blad från kärlekspoesiens rosenbuskar i denna lömska och dårande luft, intill den vita gestalten, som uppgiven och domnad vilade vid älskarens bröst, så drevos de fram, icke längre av kall beräkning, utan av den heta blåsten från ett sinnesrus. Vad som var lögn eller sanning visste längre ingen, då allting brann.
Huld stod naturen omkring de båda unga människorna. Alla dess dunkla föremål tedde sig som medhjälpare i en sammansvärjning mot det bakom liggande samhället med sitt varnande pekfinger, sina lagar och ris för oförståndiga eller syndiga barn. Skogen höll i handen spridda snår, som skyddade, snåren länkade omärkligt sin kedja till en knippa unga björkträd, bakom vilkas stammar klöverfältet utbredde sig, en bild av hycklande fromhet och oskuldsfullhet, som om det sökt avvända misstänksamma ögon från vad som förehades i dunklet därbakom. Så omslutna av trogna bundsförvanter, vilkas hemlighetsfulla viskningar knappast märktes, läto sig de älskande bäras bort på böljor av eld, själva snart två sammanflytande lågor, som tycktes stiga högt över jorden och slicka himlens trösklar.
— — —
En stjärna föll.
Den bildade ett långt silverstreck på den mörkblå tavlan. Bågen räckte ända ner till jordens yta.
En het liten stjärna har lättare att falla en sådan afton som denna, då jorden är en så stark frestare, att en himlens ängel skulle kunna dragas ned från sin blåa och svala boning till dess giriga armar och vällustiga bröst.
