Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Karl Ludvig anknöt till sina aftonbetraktelser en dröm, som alls icke liknade den första ekonomiska drömmen. Den senaste fantasibilden hade formen av en lantgård, kringgärdad av en hög häck, och detta var just bilden av den gård, hans avlidne fader en gång måst lämna ifrån sig. Denna egendom ville Karl Ludvig, som i blodet kände sig som bonde, fastän livet gjort honom till tjänsteman, köpa igen för de pengar, han inkasserade under aktiefisket. När den olycklige mannen kommit så långt, att denna gård tagit fast form i hans fantasi, då var hans frid fullständigt ute, ty en sådan summa skulle det dröja länge, innan han hade i handen, det kunde han själv begripa. Under Karl Ludvigs nattskjorta, på vilken en reflex av månen genom gardinöppningen kastade ett matt sken, hävde sig också den osälle spekulantens bröst högt och tungt, liksom en döende våg på oceanen:

— All sin dar… för långsamt…

— — —

Men ur många andra bröst uppstego denna afton likadana suckar.

Cello, som hade en raskt arbetande fantasi, vilade i sin inventionssoffa i det höga, gråa rummet, medan hans hjärta ivrigt slog, påpiskat av tankarna. Han hade också räknat och räknat, blivit otålig, ledsen och grämd.

— Nå, hur hade jag det nu? Hur var det nu?… Jo… Fem gånger sex är trettio… Nå, men efter sex procent… Sex gånger sex är trettiosex… Nej, nej… det räcker inte!

Cello hade med större iver än Karl Ludvig — ty han ägde icke dennes trygga bondeblod — kastat sig in i den nya, löftesfyllda tillvaron, och den ganska knappt tillmätta lyriska ådra, som fanns hos honom, hjälpte till att alstra de mest blommande förhoppningar. Men Cello kunde icke låta sina drömmar taga fasta konturer i en gård, såsom Karl Ludvig älskade att göra, utan han lät dem sväva än hit, än dit, liksom vilda och glada eldslågor. Då de emellertid fladdrat en stund, brukade journalisten i tankarna säga upp sin plats på tidningen, varvid följande samtal utspann sig mellan honom och chefen:

Chefen (i besviken ton):

— Tänker herr Erlandsson verkligen sluta på tidningen. Är

84