det ändå inte förståndigt att stanna i yrket och samtidigt ha en liten slant bredvid?
Cello (icke i egentligt trotsig, men dock i särdeles oberoende ton):
— Mitt kapital räcker mycket väl till att leva av. Jag har andra intressen, såsom musik och litteratur, och man måste ju tänka på sin själ också. Man kan inte gå på referat i hela livet… o. s. v.
Men sedan Cello sagt upp sin plats, började han åter att räkna och sucka. Han kom till en ränteavkastning av trehundrafemtio eller fyrahundra kronor om året, det var allt.
Otåligt hade han denna dag vänt sig till officianten i Templet, Petrus Anker, och till honom ställt frågan:
— Hör du, Anker! Säg mig vad du egentligen tror om Solidarfett och Västerviks Sågblad?
— Jag tror, att de ligger bra till, svarade Anker, som denna dag lämnat samma svar femtio gånger förut till andra personer. Allting ligger ju väl till.
— Hur mycket tror du, att de går upp?
— Det är svårt att säga, förstås, svarade den orimligt upptagne pastorn.
Frågaren krävde emellertid siffror, kalla siffror, som kunde svalka och vilka fantasien kunde fördubbla en gång, två gånger, tre gånger. Men om nu Petrus sagt tio kronor, hade Cello med besviken stämma yttrat:
— Å, inte mera! Verkligen inte mer?
Men om Anker svarat tjugu kronor, skulle svaret likväl ha blivit detsamma, och svaret skulle alltjämt ha blivit detsamma, även om Anker kunnat utlova trettio kronor eller fyrtio kronor. Det är väl möjligt, att i sistnämnda fall Cellos drag antagit ett slätare och jämnare utseende, och att hans ögon endast sett upptagna, men icke egentligt sorgsna ut — detta till följd av, att multiplikationsmaskinen i hans huvud för ögonblicket fått mera att uträtta — men Petrus kunde dock när som helst vänta en ny liknande fråga från sitt otacksamma skriftebarn. Det existerade icke några kylande piller för denna feber; endast handpåläggning hjälpte, och denna hjälpte blott för ögonblicket.
85
