1
A-strängen springer — ett dåligt förebud
A-strängen på violoncellen sprang.
Bengt Erlandsson kände liksom rappet av en fin pisksnärt på ena kinden, och det klang i hans stora, tämligen ödsliga ungkarlsrum, när katastrofen inträffade.
— Övermåttan oförskämt, morrade den unge journalisten. Men jag tror, att jag rakar mig först, innan jag försöker den andra strängen.
Bengt Erlandsson ställde sig nu framför den lilla spegeln och arbetade en stund hastigt men noggrant med rakmaskinen. När han var färdig med detta arbete, dök han med ansiktet i det stora handfatet, frustade, torkade sig och strök därefter med handen över käkarna för att undersöka, om några skäggstrån blivit glömda vid maskinens razzia nyss. Som han tycktes finna de röda kyrkängelskinderna glatta och väl avputsade, kammade han sitt svartstripiga hår, vilket tillsammans med de mörka ögonen och de sneda ögonbrynen gåvo ett visst japanskt tycke åt hans anlete, särskilt i lampljus, då man icke strax varsnade, att ögonen voro mörkblå och icke bruna. Hade kyrkängelskinderna haft en blek, vissen färg i stället för en friskt röd, kunde Erlandsson ha erinrat om ett ungdomsporträtt av någon marskalk från japanska krigets dagar.
Den smalaxlade och spenslige amatörmusikern satte sig åter ned på stolen och grep sig ivrigt an med påsträngningen av violoncellen, en guldgul tingest med behagfulla och runda former. Denna violoncell hade han så gott som från ynglingaåren släpat med sig ut i ett liv, som icke alls blev så romantiskt som det en
5
