gång önskades och drömdes i organisthemmet i Östergötland, och instrumentet befann sig vid denna tidpunkt tillsammans med sin trettioårige ägare på den tredje platsen i ordningen, ett livfullt mellansvenskt industrisamhälle, smeksamt benämnt Krutstan. Härifrån var ingen resa i brådrasket att vänta; Bengt Erlandsson höll nämligen på att stadga sig och var för tillfället icke hågad att göra några flera ombyten.
Den gula violoncellen kunde sägas representera en vardagstrevnad och en brusten dröm. Som gosse hade Bengt Erlandsson av sin fader, en föga konstnärlig musiker fastän mycket pålitlig organist, fått sig mången knäpp på fingrarna, innan han hjälpligt lärt sig det svåra instrumentet. För varje knäpp brukade fadern yttra:
— Bry dig inte om att vara ledsen, Bengt! Du kommer att välsigna mig, när du blir gammal. Du är musikaliskt begåvad, och det här kan bli till glädje för dig.
Hos Bengt föddes vid denna tid vackra konstnärsdrömmar, och han såg sig i sina framtidsbilder dels som berömd violoncellist i frack och vit halsduk, mottagande buketter på en estrad, dels på en liten pall såsom kapellmästare med en massa brusande instrument runtomkring sig. Men åren smögo bort, och violoncellen krävde mycket mera krafter av den unge mannen, än hans vilja kunde stå till tjänst med. Bengt Erlandsson blev icke mera än en medelmåttig amatörmusiker.
En dag, när ynglingen i faderstjället skulle skriva ett brev, satt han och kladdade helt förstrött utan att det blev någon reda med skrivningen; i stället för långa rader blev det korta, och dessa rader smyckades liksom av sig självt med rimprydnader. Häpen och lycklig satte sig Bengt upp på vinghästens rygg och kände luften under flygfärden klar, frisk och lätt att andas; han förstod nu, att musiken icke var hans rätta kallelse, utan i dess ställe lyriken. Bengt ämnade bli skald, en föresats, som han likväl noggrant dolde för fadern. Tre resor försökte ynglingen, som då gick i gymnasiet, att i en av hemstadens små tidningar få intagen någon av sina dikter, men hur ivrigt han än med darrande händer och bröstet i böljegång forskade i bladet, återfann han dem aldrig där, fastän all poesien mycket ordentligt blivit instoppad i en brevlåda på redaktionen, och fastän författaren i de anonyma
6
