— Nå, hur går affärerna, säger denne med hal och retsam min. Det är till att svittas och stå i!
Symaskinsagenten svarar:
— Nej, det är det visst inte, jag är inte längre någon symaskinsagent.
Nej, så svarar han visst icke, han skall svara mera listigt, så att den andre blir överraskad.
— Tror herr Erikson det?
— Ja, det är väl fortfarande till att vara symaskinsagent?
— Det är längesedan dess. Jag har övertagit den där… Herr Erikson kan se skylten härifrån. En liten nätt maskinaffär.
— Hå, fan, säger den andre då… Tre gånger två är sex… Å, det är långt dit… Varför ska du alltid störa mig om nätterna? ”Jag tyckte någon ropade”, säger hustrun. Jaså, på det viset. Nåja. Förenade Kol… delat på tre…
— — —
Kyrkogårdsvaktmästaren, som förr stått i en fruktaffär, har vid ett glas öl på aftonen rådgjort med sitt konsortium, sedan han på dagen assisterat vid mässan hos Petrus Anker. Dessutom har han framräckt den lilla sandlådan tre olika gånger vid begravningsakter och vid två av dessa tillfällen erhållit tillrättavisningar efteråt av Kyrkoherden, den myndige schartauanen, som klandrat vaktmästaren för ett par gravars skull. Nu har han krupit i säng, men icke brytt sig om att draga ner rullgardinen, ty Kyrkogårdsvaktmästaren tycker om månsken.
Därute skiner det vitt på kors och stenar. Hans bostad ligger på en höjd, från vilken man kan se ett stycke av en gallergrind och några gravar samt en alléöppning. Det härskar fullständig tystnad omkring huset, ty kyrkogården ligger utanför den egentliga staden, icke så långt från sjön. Vaktmästaren, en medelålders man, är trött på förgängelsens gård och på detta spring mellan gravarna och till pastorsexpeditionen. Han är trött på prästerskapet, vars överste av någon anledning icke är honom riktigt huld, och han funderar på att återvända till fruktbranschen, trots förmånen av den fria bostaden bland alla de vackra kullarna med sina glittrande kors och av sommarvätan tvättade stenar. Denna dröm skulle ha varit en dåraktighet ända tills…
89
