— Vi är alltså tre… Belåningsvärdet, sa han… Ja, visst! Alltså… om det håller på i ett år… nej, om det håller på i två år… Det går utmärkt… I en vanlig potatiskällare… skyltar med kålhuven och Negerkyssar av choklad också… slipper det där med alla gravarna… räkna döda… Å, nej! Vänta litet! ”Vad säger herr Kyrkoherden? Jag hörde inte riktigt?”
— Stäng grinden, sade jag! Jaså, Vallkvist hörde inte!
Det är den högreste, mörke schartauanske prelaten, som talar till Kyrkogårdsvaktmästaren.
— Stäng själv, Kyrkoherden! Stäng den själv för en gångs skull, och känn på! Kyrkoherden tror, att det går an i årvis, i fyra långa år, i årvis, i fyra långa år… Man spottar på en sten, tills den blir våt. Men det är slut nu.
Den svarta järngrinden slås igen av Kyrkoherden med ett starkt och skallrande ljud.
Tolv och tolv gör tjugufyra… Fem gånger fyra är tjugu — två i minne — och fem gånger två är tio — två därtill gör tolv…
Men medan feberdrömmarna stiga upp från jordens små människoreden, fortsätter Natten den kärleksfulla leken med sina blanka och vita små stjärnriksdalrar och sitt väldiga guldynt — — —
12
”Svan på lugnt vatten”, oljemålning av Eugen A:son Renard
Endast en av Karl Ludvigs många i skiftande levnadsställningar verkande anförvanter var bosatt i samma stad som han själv. Denne, en ungherre, hade i motsats till alla de övriga, som arbetade i borgerliga yrken, märkvärdigt nog kommit att ägna sig åt konstnärskapet. Han föreföll emellertid att vara en av dessa artister, som inköpa en lång halsduk och en bredbrättad hatt ungefär samtidigt med de första färgtuberna och den första oskä-
90
