Avtal var ingånget, och gårdsägaren själv, en fet liten patron med friska färger i ansiktet, men någon osäkerhet i det konstnärliga, yttrar då:
— Jag tror det är bäst att ta byggnaden härifrån.
— Ska vi schasa undan hönsen, spörjer den vänliga frun, som står i närheten.
— Behövs inte, svarade Eugen, i det han förnämt kisar med ögat och kastar undan en cigarrettstump. Hönsen är bra. De är mycket bra, hönsen. Pikant färgklick med den där bruna!
Den lille lantmannen har emellertid sina bestämda åsikter i ett och annat, och han uttalar dem högt och fritt.
— Tänker herrn sätta solen så där långt borta. Det vore väl bättre att ha den rakt ovanför huset, då blir det mera symmetri också.
Artisten ler ett leende av andlig höghet, men av oändligt överseende.
— Nej, det kan jag inte gå med på, patron Mattsson! Men låt mig se; vill herr Mattsson ha solen på vänster eller höger sida om huset, så går det an att välja.
— Åja… Åja… jag vet inte. (Rop åt huset): Beda! Kom!
Hustrun skyndar åter ut.
— Artisten här frågar, om vi vill ha solen till höger eller till vänster.
Efter en stunds debatt rörande solen, vårdträdet på gården, vedstapeln, bikuporna och stallängan bestämmes det, att solen skall sitta till vänster.
— Ja, jag förstår mig just inte på det här, säger den lille patronen.
Han skrattar hjärtligt och fortsätter:
— Men en sak till, herr Renard, vi har ett fint djur här på gården. Det kunde gärna få komma med.
En stund senare syns herr Renard sitta med huvudet lutat på sned, kisande med ögat under försök att träffa det karakteristiska hos den ädla, väldiga modersuggan, som dovt grymtande hålles i sina stora öronlappar av en blyg ladugårdskarl.
92
