Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

rade tavelduken. Eugen A:son Renard — han hette egentligen Karlson, men hade antagit namnet Renard, ehuru hans två bröder yrkat, den ene på släktnamnet Falkstigen, den andre på namnet Crusenskiöld — tycktes alltså icke, såsom rätteligen bör ske, ha låtit den bredskyggiga hatten och den fladdrande halsduken organiskt framväxa ur konstnärskapet, utan i stället kallblodigt anordnat den yttre attiraljen utan hänsyn till, om den inre och viktigare förut blivit iordningställd på ett tillfredsställande sätt.

Optimistiska vänner, och särskilt den entusiastiske Karl Ludvig, vars varmblodiga solidaritetskänsla alltid var att räkna med, när det gällde även så avlägsna släktingar som herr Renard, uttalade emellertid då och då hopp om, att artisten en gång skulle slå igenom med ett stort och starkt arbete.

Karl Ludvig hade också, i släktkärlekens välsignade namn, erhållit mången skiss av Eugen, men ritade denne å sin sida en och annan teckning åt sin jovialiske anförvant, som frustande av stolthet förevisade konstalstret för sina bekanta, måste å andra sidan Karl Ludvig rita en liten smula även åt Eugen. Dessa senare teckningar utfördes emellertid helt anspråkslöst i bläck, och mestadels på avlånga papper, men befunnos likafullt äga sitt värde, när Eugen visade dem för den i denna slags konst mycket intresserade och väl bevandrade närsynte bankkamreren på växelavdelningen.

Emellertid hade vad man kallade goda tider kommit, och dessa medförde även för Eugen sina fördelar i ekonomiskt avseende, — men i andligt avseende ett visst förfall. Ty hade Eugen tidigare sökt att nå en stjärna, blev han så småningom ganska distraherad — under färden uppåt, detta på grund av de beställningar, han erhöll och vilka väl blevo inkomstbringande, men ganska farliga för hans idealitet. Förvärvsbegäret hade gjort sitt insteg i hans hjärta, fastän han ju alltjämt, förnämt rökande sina cigarrettstumpar, talade om studieresor till Paris och Italien. Det fanns i dessa gyllene tider så många, ”som ville ha målat”, och Eugen vart allt mindre och mindre skrupulös. En morgonsol kunde finna honom sitta med bredskyggig hatt, med en stor parasoll, ett staffli och en färglåda på en hemtrevlig lantgård mitt framför manbyggnaden.


91