- 15
högre namn på jorden på en mänsklig livsuppgift, det är förkrossande i sin storhet, det uppkallar, ja, utmanar all världens kritik i alla dess former, från den spefulla ironien till den flammande protesten, det framtvingar ständigt på nytt en sargande självdom.
Och dock, trots allt detta, finns det ingen präst, som önskar det bort. Det måste få stå där som uppgift, som ideal, som eldande maning, ty vad bleve eljest prästens kall? Undervisare om religionen, yrkesvan ritförrättare, social reformarbetare! Det måste få stå där, icke som ett anspråk utåt, men som ett krav inåt, skrivet icke på utsidan av hans gärning, men ristat på insidan av hans hjärta.
Det måste också få stå där som ett löfte, en gåva, du får vara min tjänare på ett alldeles särskilt sätt! På ett alldeles särskilt sätt? Ja.
Att Kristus i en särskild mening kallade apostlarna sina tjänare och att dessa kände sig så, visar ju tydligt, att ett lärjungamedvetande, utan att detta förhållande strider mot evangeliets anda och Kristi ordning, kan rymma den vissheten: åt mig är anförtrott att på ett alldeles särskilt sätt vara Kristi tjänare! Och hur oerhört stort än avståndet måste göras mellan apostlaämbetet i urförsamlingen och prästämbetet i våra dagars kyrka, i denna visshet föreligger dock en gemensam punkt. Gör man allvar av tron på Guds försynsledning såväl av kyrkan som av de enskilda människoliven, så kan den, som enligt den i kyrkan gällande ordningen mottagit prästämbetet, icke annat än däri se en utkorelse till att på ett alldeles särskilt sätt vara tjänare åt Kristus.
Och rikedomen häri är svår att beskriva! Man känner i vanliga fall heller intet behov av att försöka det, tvärtom! Men det beslut, som ligger bakom hela detta inlägg, må nu oförbehållsamt fullföljas.
