- 16
Vissheten om denna särskilda tjänareutkorelse vidmakthåller en säregen innerlighet och närgående realitet i Herretanken. Man känner ett saligt tvång att åter och åter gå till Kristus, fly hän till honom: man är hans tjänare, får icke vara annat, kan icke vara annat, känner en i denna utkorelse grundad nödvändighet och rätt att anropa honom mitt i ovärdigheten, efter själviskhetens försummelser, trots nyblottade hinder i sitt eget väsen; han liksom måste taga sig an en, ty han är ju ens Herre, detta är ju meningen med ens liv, som, utan att detta band mellan honom och en själv hålles levande, blir tommare, meningslösare, lögnaktigare än varje annat människoliv. Men på samma gång ligger det i denna tanke en bärande kraft, som man tacksamt välsignar. Man har i den en hjälp, som icke är andra på samma sätt given, att övervinna frestelser, att icke glida ut i den stora förströddheten, denna förströddhet, som så lätt ödelägger så många människoliv med deras ädla krafter och gör dem innerst gudlösa. Man får på ett särskilt sätt rum i sitt liv för tillfredsställandet av människans djupaste behov: att i en akt av högsta frihet få ge sig själv hän i en allt krävande tjänst. Ja, detta är kanske själva hjärtpunkten i prästkallets lycka: detta kall hjälper en att känna sig som tillhörighet, som slav åt denne suveräne Herre, vilken en gång för alla begärt ens liv, och samtidigt i en upplevd livsparadox, som man förgäves söker tolka i ord, få erfara denna livegenskap, som den allra högsta frihet, som lösandet och utvecklingen av ens bästa krafter.
Denna visshet om att på ett särskilt sätt vara bestämd till Kristi tjänst är också det enda som i tunga tider och svåra stunder ger prästen mod att träda fram bland människorna. Lyssnar man till den pågående diskussionen om tiden och kyrkan, så får man ett bestämt intryck av att det för de flesta lekmän är alldeles fördolt, hur svårt det i själva verket är att
