- 19
Att predika är icke att plocka fram »läror» om Gud och Kristus och livet och döden m. m. så som man plockar fram gamla handskrifter ur bibliotekets kartonger och redogör för deras innehåll. Nej, att predika är att förnimma det sprängande tvånget i Guds viljestrålande ord att nå människorna och så låta bruka sig som en tjänare, ett redskap åt detta ord och göra allt för att det må strömma emot människorna, få tag i dem, skaka dem, krossa dem, lyfta dem, trösta dem.
Och ibland får man se hur det verkar. Vilken rikedom att vara Ordets tjänare, när detta ord griper en samlad ungdomsskara och omstrålar dem med Guds kallelse, öppnar en himmel över deras huvuden och fyller deras unga viljor med ädel lust att leva och kämpa för Guds rike! Eller när detta ord i den enskilda själavården får tända ljus i ett sinne, förut höljt i tvivlets eller sorgens mörker, får giva en sökande själ, som sargat sig själv i en förtärande självanalys, en levande visshet om att hon är älskad av Gud, icke för vad hon själv är, utan därför att han är kärlek!
När vi till rikedomen i prästens kall slutligen också räkna att han är Kyrkans tjänare, så sker detta därför att det för oss blott är en annan sida, visserligen med sin särskilda aspekt, av samma sak. Ty för oss är kyrkan Kristi kyrka, det levande samfund, som skapats av evangelium och lever för evangelium.
Vid denna bekännelse hör jag protester och frågor från många olika slags håll. Litterärt folk, för vilka den svenska kyrkan ingenting annat är än ett förfallet palats från vår storhetstid, för spökligt otidsenligt för att bo i, om också för kulturhistoriskt värdefullt för att det inte skulle vara en
