Hoppa till innehållet

Sida:Kyrka-Teologi-Prästkall-PD.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
24

gudsmänniskor och i synden vilsegångna, blir då i hela sin vittfamnande anläggning och med sitt hems för alla öppna dörr en återspegling av hans nåd, som med samma kärlek sökte publikaner och syndare som de rätta israeliter, i vilka intet svek var, som i dem alla såg människor, dem Gud älskade och trodde på att de till sist skulle finna vägen hem till honom.

Denna kyrka, som från talarstolar och i flygskrifter ropas ut som ett hinder för frihetens, jämlikhetens och broderskapets idéer, blir då med sina för hög och låg, fattig och rik öppnade portar, med sina vida tempelrum — de enda platser i de otaliga föreningslokalernas tid, där alla kunna känna sig ha samma rätt att vistas i på samma gång ensamhetens fred och människogemenskapens värme — hon blir den enda bärarinnan i en splittrad tid av den stora tanke, som ljuder i psalmen under hennes valv: »Allt mänskosläktet av ett blod den store Guden danat.»

Denna kyrka, för vilken de i själviskheten nedsänkta intet sinne ha, hon blir då med sina över allt landet strödda korskrönta tempel en gripande predikan i sten och trä, i form och färg, i ord och ton av det höga budskapet om att det finns en andlig verklighet och att människolivet icke är ämnat till självisk söndersprängning i ett allas krig mot alla, utan till ett krafternas samspel för stora mål, för byggandet av ett rättfärdighetens och kärlekens rike.

Kyrkan är — för att sprida vidare ett uttryck, som präglats inom den samtida svenska teologi, som haft en så primär betydelse för den nuvarande arbetsglädjen inom vår kyrka — kyrkan är en samfundsskapelse av evangelium och för evangelium.

Det som genast drar blicken till sig i varje kyrka som dess helgade centrum är altaret. Men på altaret ligger