- 27
människornas tankar, nog så ärligt tänkta, men dock blott deras tankar om den andliga verkligheten: så tycker jag, så tänker jag, så känner jag, — men icke den andliga verkligheten själv, betygande sin närvaro genom människoliv, som äro överväldigade av den. Det hela mynnar ut i en hopplös intellektualism och subjektivism, där var och en resonerar, resonerar och framställer sina tankar om »hur det är», utan att detta är verkligen blir något för honom, som faktiskt behärskar honom.
Det stora med kyrkan är att hon ej är ett diskussionsinstitut utan att hon predikar den andliga verkligheten i dess suveräna objektivitet och låter dess realitet framstråla genom en församling som är gripen av den. Denna församling är icke blott den som nu är (ehuru icke det allra yppersta föredrag med tankar om den andliga verkligheten kan ge en så omedelbar förnimmelse av densamma som en stor gudstjänstfirande församling) utan också den församling, som har varit och som ännu lever kvar i böner, psalmer, bekännelser, som strömma fram under gudstjänstens gång. Det är denna synpunkt vi anlägga på gudstjänsten: ett vittnesbörd om den andliga verkligheten och människors gripenhet av den, ett vittnesbörd, vari gångna och nuvarande släkten ta del, när vi sätta den, sådan den blivit till och är, före de skiftande reformförslag, som uppgjorts efter metoden: så tänker jag, så känner jag. De många »jagen» må finna sig tvungna att bekämpa denna ståndpunkt, men de ha ingen orsak att kalla den »oärligare» än deras egen, utan äro skyldiga att visa den samma respekt, som de med all rätt kräva för sin mening.
Vi önskade dem i alla fall att de kunde känna den glädje som denna synpunkt eller rättare denna syn skänker: synen av kyrkans stora gemenskap genom tiderna.
Det är en rikedom att få stå som tjänare i den kyrka,
