- 28
vilkens väsen ligger uttryckt i hennes namn, och det namnet är varken »statskyrkan» eller den »protestantiska» kyrkan eller den »lutherska» kyrkan utan helt enkelt Svenska Kyrkan. I det namnet ligger att hon icke är en liten kvist, men en organiskt framvuxen gren på det stora trädet, den allmänneliga, d. ä. den katolska kyrkan, som från apostlarnas dagar vuxit ut inom mänskligheten. Vi prisa Guds nåd och ledning att vi, då vi kalla henne katolsk, genom Guds stora sändebud Luther blivit befriade från att behöva nämna henne romersk-katolsk, utan få säga evangelisk-katolsk, att alltså hennes översta auktoritet icke är Roms mening utan Kristi evangelium. Men vi våga också låta oss uppbyggas av tanken på hennes katolicitet, och i denna upprivandets och nivelleringens tid, då vårt släkte blir alltmera historielöst och glömmer att sambandet med det gångna är lika viktigt för livet, som det är nödvändigt att det brusar ett ständigt framåt, ligger det ett värde i att vara tjänare åt ett samfund med en sådan historia. När en präst i vår kyrka träder fram att göra tjänst vid altaret, då bemäktigas han ofta av en egendomlig känsla. Han tänker på hur medan tiderna skiftat och släkte följt på släkte, så har detta altare funnits kvar, en plats för tillbedjan och evangelii utstrålning. Han tänker på dem som före honom stått där, de närmastes namn känner han, men sedan blir det en namnlös skara, om vilka han intet mera vet än att de haft samma tjänst vid samma altare, som han nu har. Och han blir själv en namnlös tjänare i raden av namnlösa tjänare; verket, kallelsen blir stor, han själv blir intet, han blir blott »en kyrkans tjänare» och när jaget träder fram för tanken, så är det, det känner han i den stunden, detta som passar honom: jag fattig syndig människa. . . och hans lov till Gud får ett särskilt ämne i detta att han, en fattig, syndig människa, fått bliva en kyrkans tjänare. —
