- 7
invändningar, anklagelser och domsrop mot kyrkan högt vilja bekänna vad denna kyrka är för oss. Tror väl någon, att en präst, som älskar kyrkan, tror på hennes gudomliga kallelse och därmed på hennes oerhörda ansvar och som ingenting hellre vill än att kyrkan skall få vara tidens människor till högsta gagn, verkligen kan undgå att smärtrivas i sitt inre av alla dessa betyganden om att kyrkan icke fått ge människorna något? Tror man, att en präst, som ingenting högre vill än att kyrkan skall kunna fylla sin uppgift, kan lyssna till alla dessa krav på djupgående förändringar i kyrkans liv utan att kastas in i allvarlig prövning av dem? Tror man, att han först genom denna diskussion vaknat upp för kyrkans synder eller att han kan lyssna till dem utan att känna dessa synder pressa sin egen själ som delaktig i dem?
Nej, när här icke lägges fram en syndabekännelse utan i stället en positiv bekännelse om kyrkans, just vår svenska kyrkas, höghet, så vägra vi någon rätten att kalla det förstockelse. Vi ville söka få dem, som vilja förstå, att åtminstone ana, vad det är i denna kyrka, som binder oss vid henne med olösliga band. Vi ville söka blotta vad som för oss är hennes väsensdjup bakom tillfälligheterna och som tvingar oss att fritt och hänfört vittna om hennes härlighet.
Är icke ett sådant försök nyttigt? Kan väl hela denna diskussion göra det gagn, som ju åsyftas med den, — om den grundsyn på kyrkan, som omfattas av de flesta av hennes arbetare, förblir så okänd som den efter allt att döma är?
Och måste ett sådant försök nödvändigtvis väcka ovilja? Man kunde ju dock kanske reflektera på att skänka vår iver samma sympati, som man ej förmenar den ryske popens, den romerske konvertitens och den norske tungomålstalarens ansträngningar. Åtminstone om vi bli lika dristiga som de? Det kunna vi kanske lova att så småningom bli.
