- 8
Ej heller räkne man det för övermod, att vi säga så som vi gjorde om prästens kall. Vi tala ju om prästens kall, icke om någon dess bärares förtjänst eller värdighet. Väl kan den, som känner till hur det nu arbetas på så många håll inom vår kyrka (och den, som skriver detta, vet något därom) känna en rättmätig harm över det summariska föraktet för vad prästerna uträtta under mången gång nästan övermänskliga svårigheter. Är det någon diktare, som i sin litterära storstadsomgivning förgäves letar efter stoff till en dikt om hjältemodig seghet och uppoffring under hårda yttre förhållanden och ringa uppmuntran, så kunde han nog finna sådant, om han sökte lära känna åtskilliga av våra obygdsprästers liv. Det vore inte heller svårt att berätta mer än en nog så gripande historia från en och annan sådan där liten kyrka och församlingen omkring henne, som vi då och då se skymta från järnvägskupén, en historia om en präst, som kom ut full av iver och hänförd arbetshåg och planer och drömmar om sin prästgärning och som möttes med spionerande misstänksamhet, med ältande om kyrkans synder i det förgångna, med isande likgiltighet för sina varmaste ord, men som ändå, motad av tröghet, kringvärvd av partisinne, ensam och oförstådd i sina bästa avsikter, håller ut, arbetar, offrar sin tid och sina krafter i tro på att det skall gå till sist, det skall gå. Du, som inte försökt något sådant, släpp stenen, du tänkte kasta mot »prästerna»! Du vet inte, var den kunde träffa! Kanske en redan sårad, som knappast tål mera.
Dock, det var icke min mening att skifta hugg på den arena, där det kämpas om rättvisan av de domar, som fällas över vår kyrkas präster, och där söka avtvinga någon det erkännande för ärlig möda, som så ofta nekas just prästen. Och jag vill bort därifrån igen. Ty se vi präster in i helgden av det höga ämbete, som blivit oss ombetrott, så
