såg, att häradshöfdingen inhägnat mark utöfver rån inpå hans skifte, och öppnade derför emot honom en process, som fortgick vid flere ting. Odert förlorade alltid, men var envis och gaf sig icke. Han var ej sjelf skrifkunnig och vände sig derför till alla, som egde denna sällsynta förmåga, och bad dem skrifva inlagor och besvär i den tron, att alla skrifkunniga skulle kunna göra detta. Sålunda samlade han en hel massa papper och handlingar, åt hvilka häradsrätten hade rätt roligt många gånger. Sin papperslåda bar Odert alltid under armen, då han gick omkring till skribenter och advokater. Denne man hade dött och varit död redan något år, då Karl Bjurnäs en dag stod och högg ved på sin vedbacke. Just när en granne går förbi honom, står han och ser upp mot himlen och småler. Den förbigående frågade då af honom: „Hvad ser du nu, Karl?“ „Nå, sir du int’ Odert, som far upp i luften me’ papperslådun sin“, svarade Karl. Den andre kunde icke se Oderts flygande i den toma luften, utan gick blott halft rädd ifrån honom.
Karl Bjurnäs gifte sig vid äldre år, drifven dertill mera genom andras påverkan än af egen lust och håg. Men det var, som om han knapt skulle vetat af den hustru, vid hvilken han blifvit vigd. Han var som förut ensam vid arbetet ute på åker och äng, ensam då han gick till kyrkan och likaså, då det föll honom in att begifva sig på någon resa. Men skulle något vigtigare värf för gården utföras, visst skulle hustrun, som var en duglig och förståndig menniska, vara med derom eller utföra det.
Bjurnäs var en flitig kyrkogångare, fastän det stod illa till med hans läskunskap. Regelbundet och
| 7 |
