punktligt infann han sig i sin bestämda bänk hvarje helgdagsmorgon. Såsom husbonde och röstberättigad ansåg han sig äfven böra deltaga i kyrkostämmans öfverläggningar och beslut. Vid en stämma, der han var närvarande, öfverlades det om, hvarifrån medel skulle fås till nya kommunionkärl af silfver till församlingens kyrka. Denna var då blott några tiotal år gammal och hade hittills icke haft råd att skaffa sig bättre än träkärl. I stället för den gamla bägaren och tallriken af trä samt glasflaskan skulle nu köpas silfverkärl. Men kyrkokassan var tom, och derför beslöts att insamla nödiga medel genom „stambok“, d. v. s. genom frivilliga gåfvor, som skulle uppbäras af två dertill valda personer. Karl Bjurnäs gick tyst bort från stämman, men under följande vecka for han till staden och köpte hos en guldsmed ett mindre kärl af silfver. När han kom från staden, for han genast upp till prestgården och gaf kärlet åt pastorn med orden: „Tenn har du nu. Ji du nöjgd nu fej menn deil?“ Ja, sade pastorn, och så fick kyrkan helt oväntadt ny oblatask af silfver. Denna gåfva af Karl Bjurnäs var så mycket mer öfverraskande, som han allmänt ansågs vara snål och nidsk af sig och knotade äfven då det gälde i lag påbjudna utgifter för kyrkan, kommunen och kronan.
Vid en annan stämma var det fråga om val af en ny sexman i kyrkorådet i stället för en afliden. Karl Bjurnäs föreslogs också af en putsmakare, men stämman låtsade icke bry sig om förslaget, utan valde en annan ansedd hedersman. Emellertid antog Karl Bjurnäs det för fullt allvar och satte sig följande söndag i sexmansbänken uppe i koret till höger om altaret. Der satt han som „sjundeman“ jemte de ordinarie
