sexmännen hvarje söndag ända till sin död. En sexman hade på den tiden icke just mycket annat att göra än att sörja för, att det fans tillräckligt ljus i kyrkan de stora vinterhögtiderna jul, nyår och trettondag, då kyrkan skulle vara upplyst med ljus enligt gammal sed vid den tidiga gudstjensten, från kl. 6 eller 7 till 9 eller 10 på morgonen. Sexmännen ålåg det att uppbära de två ljus, som hvarje gård var skyldig att gifva. Långt före julhelgen hade Karl Bjurnäs uppsamlat kyrkljusen inom sitt distrikt. Punktligt infann han sig med sin ljuskorg aftnarna före de stora helgdagarna för att sätta upp ljusen i kronor och stakar jemte kyrkvärden, väktaren och de ordinarie sexmännen.
Fastän gudstjensten på julmorgonen begynte kl. 6 och vägen från Bjurnäs till kyrkan är ungefär en half mil, voro de ljus, som Karl hade uppsatt, aldrig otända, då det ringdes första gången till gudstjensten och folket strömmade in i kyrkan. Ofta hände det, när väktaren efter snö- och yrväder sopat upp gångar och vägar till kyrkan på julmorgonen, att han var färdig att digna ned af förskräckelse, då en hvit gestalt reste sig ur vrån på kyrktrappan framför honom. Skrämseln var så mycket större, emedan på orten gick en allmänt gängse sägen, att andarne höllo sin julotta tidigt på julmorgonen, förrän de lefvandes gudstjenst begynte. Dock var det ingen annan än „sjundemannen“, som infunnit sig i tid utan fruktan för några andar.
För några år sedan var Karl Bjurnäs’ plats i sexmansbänken tom par söndagar. Detta var ovanligt och bebådade någonting. Snart spridde sig äfven underrät-
