Sida:Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105
Lillans julgåfva.

Boulevardgatan och ut på den ännu nästan snölösa isen. Denna hade lagt sig blott för någon vecka sedan, men var inomskärs fullkomligt stark och säker.

Under hemfärden kom han att tänka på, hvad kamraterne i ölkällaren haft till samtalsämne. Nå, han hade då inte haft att skryta med några särdeles hyresgäster, han. En fattig handtverksmästareenka och dennas fosterdotter, det var allt. De hade betalat för sig som andra, men det var också allt. Men så kom han att tänka på, till hvilken stor nytta dessa enkla menniskor ändock varit för hans hustru. Då det sista barnet råkade komma till verlden och hans hustru öfverfölls af ett ihållande svårmod, då visste han hvad det ville säga att ha vänner i viken. Tack vare enkans och hennes fosterdotters ifriga bemödanden med hjelp af Guds ord och andra tröstande medel, blef fiskarhustrun åter samma driftiga, dugliga skärgårdsqvinna som förut. Och den väntjensten var nog mycket värd, den också.

Huru han nu sköt framåt sin långa stolpkälke, under det tankarne voro fästade på det kära hemmet, hade han hunnit till Svinösundstrakten. Då han blickade framför sig, såg han genom skymningen en mörk punkt ett stycke längre bort. Den mörka punkten närmade sig, och han var i ett nu midtför densamma. Det var en mensklig varelse.

Då han kom personen i fråga in på lifvet, igenkände han i denna en qvinna från grannön. Hon var på väg att fira jul hos sin dotter, hvilken var gift med fiskaren på Munksnäs.

„Ja-så, det är Erik?“ Helsningar från erat… Jag var just derinne och helsade på. Nå, dotter er ä’