så godt som i dess helhet samt redan de första åren skulle utgöras af inhemske män, som småningom utginge till landsorten för att verka för musikens förädlande konst i vårt kulna land.
Intet folk har förnedrat sig och ådragit sig verldens hån genom att tänka högt och kraftigt om sig sjelft. De svaga, halfva tankarne, det är de, som förråda en nation och en god sak.
Den tiden tänkte man högt om teaterns uppgift. Man utsände flera unga musikaliska ynglingar till Leipzig att studera musik, och man hade djerfheten att till deras kapellmästare i en nära framtid utse den musikens konst hängifne, ännu blott föga underbygde och alldeles opröfvade, relegerade studenten Filip von Schantz.
I förkänsla af sina krafter tvekade han ej att antaga anbudet och sattes i tillfälle att ännu ett par tre år förbereda sig till sitt kall.
I Leipzig studerade han harmonilära, spelade viol, så godt han kunde medhinna samt komponerade i Tharands vackra skogsbygd för brinkära lifvet.
Han var nu några och tjugu år, och vid den åldern pröfvar man ej så noga sin andes skapelser. Dessa förstfödslingar äro en alla kära. De måste få gå ut i verlden: von Schantz reste hem och vågade hösten 1851 det djerfva försöket att i universitetets solennitetssal i Helsingfors ge en konsert, hvars program upptog idel kompositioner af honom sjelf: en Kullervo ouvertyr, ett enligt musikkännares dom ännu omoget, svagt arbete; vidare den friska studentmarschen: „Vi äro andens fria folk“ med ord af Z. Topelius, några andra qvartetter för mansröster samt en till Topelii dikt „Ynglingens
