drömmar“ komponerad, melodiös kantat med körer, qvartetter och melodramatisk musik.
Försöket slog an, som allt hvad von Schantz företog sig, och då Nya teatern den 28 November 1860 invigdes, trädde han i spetsen för dess orkester som en man, till hvilken allmänheten satte en glad tillit.
Då Filip von Schantz kraftiga gestalt uppenbarade sig på kapellmästareplatsen i spetsen för sin orkester, kände man från första stunden, att, huru det än skulle gå den qvällen, det skulle gå raskt till seger eller nederlag. Han tog alla unga sinnen med storm och blef en gunstling hos allmänheten, hvarthelst han än kom.
Han hade tagit Nya teaterns orkester på entreprenad; kontraktet fordrade af honom blott 13 man, men generös af naturen och tänkande högt om musikens konst höjde han antalet genast till 16, snart derefter till 18 och 20 man, af hvilka han fordrade den strängaste disciplin. Och hvad han fordrade, det var han karl att erhålla.
Så spelade hans orkester två år i Helsingfors, vid teater-representationer, konserter och vid de mycket omtyckta så kallade marksoiréerna i Arkadia teatern. Inkomsterna betäckte knappast utgifterna, ty något af ekonom fanns ej i dirigentens natur. Han ledde orkestern oftast vackert och bra, stundom dock slarfvigt, men alltid raskt. Det skulle gå, det skulle storma fram. Han hade väl studerat den betänksamma juridiken, men var väl minst af alla kallad att bli en slätrakad vicehäradshöfding. Han var af annat virke.
Då kontraktet i slutet af April 1862 skulle förnyas, råkade direktionen, ehuru hon försökte behandla den manhaftige, men ömtålige dirigenten ytterst
