folkuppfylda restaurant, i afsigt att der njuta af hornmusiken, springbrunnens sorl och den angenäma aftonsvalkan i en eljes sommartiden qvaf och tröttande stadsluft.
Jag hade just hunnit till hälften med mitt tutingsglas, der jag i all sköns lugn satt och filosoferade för mig sjelf, då någon klappade mig på axeln och i ett nu väckte mig upp ur mitt drömmeri.
— Du här, Svante?
— Ja visst f—n är det jag, höll jag i brådskan på att hväsa fram ur mitt ungkarlsbröst, men sansade mig dock och tog mig till att skurskåda den i en hast uppdykade bekantskapen.
En sorglig anblick mötte mig.
— Du känner kanske ej igen — — —?
Jag måste samla mina tankar.
— Kalle Långqvist — — — ja det är nu också så länge sedan vi sist råkades.
Var det då verkligen den förr så städade, förhoppningsfulle ynglingen jag nu hade för mig, utmärglad och förfallen i högsta grad! I sanning var det ej så?
Jag verkligen blygdes att samtala med honom, jag märkte ju huru alla kringsittande med alltför vältaliga blickar fixerade mig och min olyckskamrat. Halft hviskande yttrade jag till min gamle vän:
— Jag vill språka med dig senare på qvällen. Vi kunna ju sammanträffa t. ex. i Kaisaniemi.
Han försvann mycket beredvilligt.
På mig gjorde denna oväntade situation ett allt annat än behagligt intryck, och redan kort derpå begaf jag mig i väg till den öfverenskomna mötesplatsen, ny-
