fiken att få utröna något om orsaken till min väns nu så miserabla ställning.
Skymningen hade redan blifvit intensivare, Augusti-fullmånen strödde sitt silfverklara skimmer mellan de mörka, dystra trädens grenar, speglande sitt anlete i dammens spegellugna yta. Allt var så tyst. Naturen njöt af sin korta hvila. Jag följde den gång, hvilken från ändan af Mikaelsgatan leder ned till parken. Nu hade jag hunnit till den utstakade platsen. Han var redan der. Vi slogo oss ned på en bänk der ute. Han började berätta sin skiftesrika lefnadssaga under det senast förflutna decenniet.
Han hade mycket riktigt tagit kameralen, också han, ehuru 1 ½ år efter det jag lemnat universitetet, han var nemligen yngre student än jag. Sedan hade han länge gått och väntat på anställning — men lyckan ville märkvärdigt nog ej stå honom bi. Obemedlad som han var, fick han lof att upptaga lån på lån för att slå sig fram. Han hade nog först försökt att föra ett så indraget lefnadssätt som möjligt, men fann snart att han ej på detta sätt kunde härda ut i längden. Skulderna växte derpå, trots smärre biinkomster, de forna vännerna började så småningom vända honom ryggen, då han sökte anlita deras hjelpsamhet — och en vacker dag såg han sig tvungen att lägga in om cession. Den närmast följande tiden härefter skildrade han i största korthet. Jag såg huru påkostande det var för honom och ville ej lägga vidare sten på bördan och utfråga honom närmare derom. Så mycket erfor jag dock, att han inom fängelsets murar försonat tillvitelsen för oredlig konkurs. Härifrån fri, ansåg han sig för en skamfläck för samhället, en vanbörding, på hvilken alla
