Hur ofta har i stilla natten
Du mig ej fört till enslig trakt,
Der öfver skogar, fjäll och vatten
Fullmånen gjutit all sin prakt —
Då har till lif min ande vaknat,
Då själen gjort sin himmelsfärd,
Och intet, intet har jag saknat,
Ty rik är fantasiens verld!
Men äfven mina tankar ilat
På solig stråt till välkänd strand:
Med dig i bokars skygd jag hvilat
Och minnen täljt med själ i brand —
Der är min barndomsdal, der leka
An syskon små på blomsteräng,
Från hafvet friska vindar smeka
Och näcken slår sin harposträng.
Ack, tusen underbara fröjder
Du lånat åt min mulna vår,
Du fört mig upp till lyckans höjder,
I dalens famn du för mig står!
Din gudaeld mig genomströmmar
När morgon randas, dag har flytt,
Och kärlekens och hoppets drömmar
I toner målar du på nytt!
Så följ mig, sång, der tyst jag vankar,
Mig följ till lifvets sista dag!
Gjut friskhet in i mina tankar
Och värme i mitt hjertas slag!
Och när sitt budskap döden bringar
Och stafven faller ur min hand,
Min själ då lyft på toners vingar
Dit upp, dit upp till sångens land!
Wilh. Reslow.
