För fjerde gången närmade sig de fiendtliga jägarne stranden. På finska sidan saknade nu äfven kanonerna ammunition, då i rätta ögonblicket först en trepundig och strax derpå en sexpundig kanon anlände omkring kl. 1⁄26 e. m. och oförtöfvadt bröstade af samt dref med sina kartescher de påflugna ryssarne tillbaka. Bekymrad och otålig öfver att Österbottningarne icke hördes af, hade brigadchefen ridit dem till mötes, för att påskynda deras ankomst, och ändtligen omkr. kl. 7. e. m. tågade regementet fram under full musik och flygande fanor, efter att på 20 timmar hafva tillryggalagt 6 mil, hvaraf de sista milen delvis i språngmarsch. 4 st. 6-pundiga kanoner medföljde. Vid denna oväntade syn begynte ryssarne retirera och stannade ej förrän de kommit tillbaka till Kristina, der de slogo läger. Deras förlust uppgick till 3 sårade generaler, nemligen Sprengtporten, Denisow och Berckman samt 900 man, hvaremot finnarne förlorade endast 174 man, hvilket likvisst i förhållande till deras ringa styrka var rätt betydligt.
En episod från denna blodiga strid kunna vi ej underlåta att beröra. Det var här den sedan genom 1808 års krig så populär vordne von Döbeln „erhöll sin mest hedrande orden kring pannan.“ — Han bivistade slaget i egenskap af stabsadjutant. — Om situationen och tillgången härvid berättar dåvarande underofficeren, sedermera kaptenen vid Björneborgs reg:te C. A. Brakel — till Vik i Birkkala — följande: — — — „Under detta fixerades jag skarpt af en officer i arméns uniform, som tycktes vara mycket verksam. Jag blef qvarhållen i redouten och använd såsom springpojke med ordres till postdragoner, som sutto färdiga att framföra dem till brigadchefen. En gång återkommen från
